Förra veckan var jag på hemvärnsövning.
där hade vi olika momentsövningar. och när vi på fredagen höll på att bygga våran nya förläggning blir ena vaktposten påskjutna och vi börjar rycka fram mot skottplatsen. när vi kommer dit får vi i uppdrag att spåra. så första grupp börjar bege sig ut i skogen.

efter ca 100meter kommer vi till skottplasten och vi börjar följa spåren.
lite senare så stöter vi på en person liggandes i snön. jag är några meter bort men ser tjejjen som ligger där och hon är riktigt bekant..

vi delar gruppen och 3 av oss fortsätter att spåra vidare så när jag passerar den skadade som ligger i snön tittar jag en extra gång och jo.. jag känner igen personen. det är Johanna.. men vi fortsätter och efter ett hundra tal meter avbryter vi sökandet och återgår till den skadade personen.

hon har nu rest sig upp för det var kallt. och det blir några minuters väntan.

då tittar hon på mig och jag på henne.. så säger hon.. Men känner du inte igen mig?
Jo det gör jag Johanna. var så lugn..

det är alltså min Lumpar-polare sen 1999 som är figurant.. så vi hinner på ca 2 minuter snabbt uppdatera varandra hur våra 15 år har varit..

Hon sa även att hon var tvungen att fråga min gruppkamrat som la förband på henne vem det var som gick där.. så hon kunde bekräfta att det var jag som var jag..
=)

Roligt som fan att träffas där man minst anar det.

Lämna av!!